Arvid Zheng Norin

Köldhorans sång (eller balladen om den vita viskningen)

Barnajägarmyndigheten i Alaska har fått problem. Vid de kraftiga temperaturfall som blivit allt vanligare i delstaten börjar barnajägarkittet fallera. Och då tekniken sviker står man där med bara nävarna i de björntätaste av marker. Behovet av att återuppväcka gamla slagtekniker anpassade för björn är skriande, men kunskapen har gått förlorad för alla utom för intendenten på museet för handgemäng i Kvikkjokk. Men ska han kunna väcka liv i det som nästan helt gått förlorat? Samtidigt avgörs björnarnas årliga mästerskap i stubbryckning i Sibirien. Efter denna väldiga kraftmätning slår Rågrizzlyn från Alaska följe med Den vita mästaren på väg mot kallare breddgrader. Till slut, då det är dags för avsked, berättar Den vita mästaren om Köldhoran, det väsen som bundit isbjörnarna till sig och som nu manar till isbjörnsvandring mot Alaska ... Då temperaturerna faller och då utrustning, människa och best fryser sönder och samman är gammal visdom den enda räddning som står till buds. Skymningen sänker sig över Alaska. Slåss inte mer än en gång varje dag. Ät och vila före ett slagsmål. Försök få in den första riktiga smällen. En labet duger inte för den som står pall för hårda smällar. En rallarsving som träffar, den är det inte många som står pall för. Håller du kvar kraften i hela rundpallaren så kan du sänka även den som står pall för en rallarsving. Man förlorar lätt kraft på slutet av en lång slagrörelse, man måste accelerera i slaget hela vägen in. Slag som missar gör inte mycket nytta. Gamla oförrätter måste betalas. Människor och björnar är olika. Man slåss med dem på olika sätt.