Björn Wiman

Den lyckligaste leken

" Den lyckligaste leken är en berörande bok om fadern, sonen och den heliga vintern. … Berättelsen om faderns otroheter, skilsmässan, sorgen hittar sina fästpunkter i snöns och skidåkningens överraskande intressanta kulturella avtryck." – Svenska Dagbladet "Det är fint utfört, och för mig som i likhet med Wiman har trampat bort mycket av min ungdom uppför en kulle skapad av schaktmassor från en växande stad finns här mycket att känna igen och glädja sig åt." – Aftonbladet ”Man brukar säga att det privata är politiskt, men det fina med den här boken är snarare att det politiska visar sig vara unikt. … Det gemensamma är ett virrvarr av trådar som flätas ihop unikt i varje individ.” – Expressen "Boken får mig att se både sociala och psykologiska aspekter av skidåkningen – denna som Wiman skriver 'meningslösa och därför djupt meningsfulla sysselsättning' – som jag aldrig hade upptäckt eller brytt mig om att ta reda på annars. Så ska god essäistik fungera." – Annina Rabe, Dagens Nyheter "Det enda stället där de verkligen kan mötas är i slalombacken. … Wiman skildrar dessa stunder på ett fint sätt, och fint är också porträttet av pappan." – Dagens ETC Januari 1977. Ingemar Stenmark har just tagit sin tredje raka världscupseger. Det är riktig vinter, med snö och kyla, för första gången på flera år. En sjuårig Björn står i Hammarbybacken med sin pappa. Efter skilsmässan från Björns mamma träffas de inte mycket mer än umgängesplikten kräver, men ikväll är han en trygg pappa, med en vadderad skidhandske som tar emot liftankaret och en skyddande plats mellan pjäxorna där Björn står på väg uppåt, in i mörkret. Ner kommer man som bekant alltid. Den lyckligaste leken beskriver en far-och-son-relation som aldrig riktigt blev av, med en pappa som var alltför präglad av sin generation och sin egen uppväxt för att kunna bli den närvarande far som sonen drömde om. Nu är han borta, precis som de snöfyllda vintrarna. Det är också en skildring av passionen för utförsåkning, denna lyckligt meningslösa sysselsättning där Björn och hans pappa faktiskt kunde mötas. Vi får följa resorna till Åre och Hemsedal, till Tyrolen och Leksand – soliga pister där samhörigheten plötsligt fanns, där pappan kunde utbrista ”Det här är kalas, Björne!” Björn Wimans nya bok är en personlig berättelse om en son och hans pappa. Om en föräldrageneration som aldrig vågade komma nära sina barn, som i sin tur gjorde precis tvärtom när de blev föräldrar. Och om den okomplicerade glädje som bara ett riktigt bra slalomåk kan skänka.