Eric Fylkeson

Älskade förlust

En blandbok med miniberättelser, prosadikter, mikroessäer med många ingångar, perfekt för resor och väntsalar. Här finns epistlar om jaktgudinnan, kopplingen mellan presidenterna Lincoln & Kennedy, journalerna från skogsgudens födelse, sagan om tre flickor som alla heter Agneta, popgeniet Brian Wilsons uppväxtår. För att bara nämna några av spåren i snön. Innehåller dessutom två sviter prosadikter med teman som torde vara unika i svensk litteratur: en om spel och travsport, en om vad kortlekens färger egentligen betyder. Spader dam, till exempel. ”Det är bara att konstatera. Eric Fylkeson är en av de få särlingarna i den samtida litteraturen. Det är inte alltid enkelt att älska honom. Dock är det förbannat svårt att hata honom. Hans litterära bana lyser som en kometsvans genom en svartblå himmel. Fylkeson är samma envetna skugga; en bit bortom, en bit framför.” (Kristian Lundberg 2005) Eric Fylkeson är född 1950 och uppvuxen i stockholmsförorterna Bromsten (alldeles intill Solvalla travbana) och Hässelby strand. Han debuterade 1973 och har utgivit ett 20-tal böcker. På 70-talet var han medlem i konstnärsgruppen Vesuvius (tills. med Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder & Leif Elggren). Han har varit scenpoet med mer än 800 framträdanden runt om i Sverige. Redaktör för tre litterära tidskrifter (Feber, Janus, I minne) under 70- och 80-talet. Skivproducent några år runt 1990. Verksam som kommunpolitiker i Sala kommun från 1995 till 2012, avslutningsvis som ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Han gjorde tills. med Anders Bjurenvall filmen Kärleken till en plats 2013 (en dramadokumentär). Mellan åren 1997 och 2014 arbetande som folkhögskollärare i litterär gestaltning, scenisk framställning, mytologier och semantik (i huvudsak vid Tärna folkhögskola i Västmanland och Skrivarakademin i Stockholm). Blandboken Älskade förlust tog rekordkorta fem dygn att skriva/sammanställa. Eller som författaren uttrycker sig i förordet: ”På kvällen söndag 4 mars 2018 såg jag filmen Phantom Thread med Daniel Day-Lewis i rollen som klänningsmakaren Reynolds Woodcock i femtiotalets London. Filmen fick mig att se att mycket av det jag skrivit i diktväg var snålt tillskuret, ogeneröst och tillknäppt. Radernas vänsterkanter var ofta så rakbladsvassa att det gjorde ont. Efter bion bar det hem för att både klippa upp och sy om gamla textplagg samt stava fram och skära till helt nya hybrider. Som läsare bör man kunna bosätta sig i texten, alltid finns det väl nån klänning som passar. Man ska ha möjlighet att komma in i boken från vilket håll som helst. Vill man dröja i ett ord eller sträckläsa en stund ska detta kunna ske utan visuella hinder. Orden ska vara blottlagda, musslan öppnad, garden sänkt. Daniel Day-Lewis rolltolkning försatte mig i ett tillstånd av orfisk inspiration. Jag arbetade dag och natt innan jag fredad kunde somna på sidan 172 den 9 mars i gryningen”.