Frida Nilsson

Hedvig och Max-Olov

Pappa öppnar dörrarna till hästkärran, därinne står en benig figur. Öronen är långa som kaninöron, i slutet av svansen hänger en lortig tofs och manen är kort och stubbig. De bruna mandelformade ögonen ser på Hedvig en stund. Det här är ingen häst. Den som inte är en häst smäller ett par gånger med hovarna, ger upp ett ilsket skri och visar tänderna. Iiiii-hååååå! Det Hedvig önskar mest i livet är en egen häst. Ellen i klassen har fått en ponny av sina föräldrar. Och vad får Hedvig? Jo, en åsna som heter Max-Olov! Pappa är jättestolt, häst har väl var och varannan unge på landet, men en egen åsna är det minsann bara Hedvig som fått. Det är inte lätt för Hedvig att säga som det är till pappa, att det faktiskt bara är häst som räknas när man går i tvåan. I skolan leker de häst på rasten, inte åsna, då råkar Hedvigs ljugartrut säga att Max-Olov är hennes nya granne som har tre vita hästar som hon får rida på när hon vill. Plötsligt är Hedvig populärast i klassen, de andra tjejerna gör allt för att få följa med till den där grannen. Hon bjuds på godis och blir vald till lucia. När sanningen kommer fram blir det minst sagt jobbigt. "Jag hatar dig!" skriker hon åt Max-Olov när hon kommer hem. Nästa dag har han rymt! Tänk om han blev sårad och aldrig kommer tillbaka! Hedvig upptäcker att hon saknar honom trots allt. Andra boken om gatsmarta lantisungen Hedvig. Med humor och medkänsla skildras hur hästfeber och ljugarsjuka drabbar Hedvig under hennes andra skolår. Frida Nilsson (född 1979) är författare och översättare. Hon debuterade 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har sedan dess bland annat utkommit med böckerna om Hedvig, Apstjärnan , Jag, Dante och miljonerna , Jagger, Jagger och Ishavspirater. Hennes böcker är översatta till flera språk och hon har tilldelats flera priser och utmärkelser. Hon har även Augustnominerats tre gånger, 2006 för Hedvig och Max-Olov, 2013 för Jagger, Jagger och 2015 för Ishavspirater . Genom att låta sin småflickskildring utspelas i glesbygd kan Nilsson förtäta dess gängse motiv och ge den en annorlunda vinkling. Vilda känslostormar, riktiga dumheter och komiska övertramp ger flickskildringen en fräckhet och en betagande ömhet. Kristin Hallberg, Svenska Dagbladet