Gunnar Dahlgren

Bortom den västra horisonten : Lunkentuss klassiska världsomsegling

Bortom den västra horisonten en högaktuell klassiker Att nyutgåvan av boken om Lunkentuss ges ut i augusti 2012 är ingen tillfällighet. Den lilla jorden runt-seglaren från Sundsvall är återigen högaktuell. Nu i sommar är det 50 år sedan Lunkentuss gav sig ut på sin episka, tre år långa världsomsegling. Samtidigt är det ideella projektet Bevara Lunkentuss nu på väg mot sin fullbordan. Sedan juni 2011 har Lunkentuss restaurerats från grunden. Hon är nu i nyskick och kommer att bevaras så för framtiden. Det gör hon i ett specialbyggt, glasat båthus som Sundsvalls Kommun ska uppföra på en av stadens kajer! Där, i allmänhetens blickfång, kommer Lunkentuss att bli minnesmärke och symbol för framåtanda och drömmars förverkligande med de enklaste medel. Med detta offentliga utställande av Lunkentuss gör Sundsvalls Kommun en unik insats i svenskt båtliv. Ingen annan segelbåt har vederfarits en liknande hedersbetygelse. Den 8 september 2012 sker det officiella överlämnandet i Sundsvall. Bevara Lunkentuss skänker då en klassisk båt, rustad i bästa skick, till kommunen och stadens invånare. Om allt detta berättas i Bengt Jörnstedts efterskrift i Bortom den västra horisonten. Här nedan följer ett utdrag ur hans förord, som ger bakgrunden till den uppmärksammade pionjärinsatsen för ett halvt sekel sedan och till den bok som nu utkommer i nyutgåva. Förord Hemma i bokhyllan hos många seglare, särskilt av lite äldre årgång, står en älskad bok: Lunkentuss En segling jorden runt. De som följt med på den färden hemma i läsfåtöljen glömmer den inte. Det handlar alltså om något så storslaget som en segling jorden runt, och detta vid en tidpunkt då detta fortfarande var ett enastående äventyr. Ändå är det svårt att tänka sig en mer anspråkslös berättelse. Två unga seglare från Sundsvall, Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm, ger sig ut på världshaven i en liten sjövärnskoster. Båten är bara åtta meter lång och heter Lunkentuss; ett barnkammartroll ute på oceanerna. Det är oansenligt gränsande till självutplåning. Allt ombord är på enklast tänkbara nivå. Ett fotogenkök, konserver, frukt, mjöl, en 5-hästars Penta, barkade bomullssegel och den fria vinden där hämtas energin till besättning och båt under tre år och 33 000 sjömil. Hembakad sockerkaka och en öl var 500:e sjömil sätter lite guldkant på tillvaron. Lunkentuss fann sin väg runt jorden med sjökort (av papper), en begagnad sextant (köpt på en skrotfirma), en mekanisk Sumlogg (en snurrande wire i en kabel!), samt en enkel pejlradio (vid landkänning, om där fanns en radiofyr). Marintoalett och uppblåsbar livflotte existerade visserligen på Lunkentuss tid, men ingick inte i hennes utrustning. Till det fattades utrymme i både båt och skeppskassa. Att segla på egen köl runt jorden är fortfarande ett äventyr, men på Lunkentuss tid var det större än så det hade episka dimensioner. Nerver och fantasi kittlades inte bara hos seglare, utan också hos vanligt folk. Man häpnade inför det vådliga och våghalsiga i Lunkentuss färd, ett litet skal i stormar och vågberg ute på världshaven. Men med Lunkentuss väcktes också andra känslor. Hon fick oss att drömma om något som låg fjärran från vår svenska horisont; om Västindien och Söderhavet, om evig sol, kristallklara laguner och vita stränder, om palmer som vajar i passaden. Det var dit Lunkentuss var på väg när hon lämnade Folkhemmet. Hon skulle till paradisen på jorden. Extremerna möttes det livsfarliga och det ouppnåeliga i den lilla segelbåten från Sundsvall. För seglarna var Lunkentuss en väckarklocka. Hon visade att man kunde ge sig ut i världen i en liten båt som inte kostade mer än en begagnad Folka. Det var nästan ofattbart. Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm växte upp i Tunadal, en dryg halvmil nordost om Sundsvall. Vid tioårsåldern byggde Gunnar något som lär ha påmint om en kanot i formen, med bordläggning av brädor som tätats med tjära hans första båt. Gunnars första riktiga båt gjordes i oljehärdad masonit, men konstruktören/byggaren kände sig aldrig nöjd med den. Kanske för att Dags storebror Ejnar konkurrerade med ett eget hembygge som visade sig klart vassare. Dag, född 1938, var sex år yngre än Gunnar, en avgrund i den åldern. Men via äldre bröderna Svante och Ejnar och familjens gemensamma intresse för segling fick han hänga med de större grabbarna. Dag skaffade med tiden en segelkanot av långfärdsmodell med sittbrunn och ruff. Han seglade den solo ända ner till Västervik Dag hade ådran för äventyr. Den fanns där hela tiden. Från Fillans skola såg man Alnösundet. Där går vägen ut i hela världen ..., minns han. Samma intensiva lust att få segla iväg fanns hos Gunnar. Men den låg under ytan, berättar Dag: Jag visste inte att Gunnar hade en så stark längtan att göra något sånt som vi gjorde med Lunkentuss. Men han ville göra det innan han gifte sig och fick familj. Gunnar och Dag hade med åren blivit mer än bara seglarkompisar. De var själsfränder. Något hägrade där ute under horisonten, så långt bort att man knappt vågade tänka på...