Kim M. Kimselius

Svarta Döden

Det är Pestens år 1348 i Florens. Pesten utplånar allt i sin väg och lämnar byar och städer öde. Det är en ohygglig katastrof som drabbar Europa. Theo och Ramona förflyttas i tiden och hamnar mitt i den pestsjuka staden. Där träffar de Minette som bär på en stor hemlighet. När hon till slut avslöjar den för Theo och Ramona, är det något så fruktansvärt att de knappt tror att det är sant. De inser att de måste ta sig därifrån så fort de kan. Deras flykt gör att de till slut står öga mot öga med Svarta Döden. Digerdöden/Svarta Döden härjade i Europa på 1300-talet. I staden Florens sägs nära 100% av stadens invånare ha dött av pesten. Detta är en fängslande bok som realistiskt skildrar pestens framfart i Florens. Boken är uppbyggd runt riktig fakta, liksom samtliga böcker om Theo och Ramona. Kim M. Kimselius har sedan debuten 1997 fångat läsare i alla åldrar med sina fristående historiska äventyrsböcker om Theo och Ramona. 2020 har Kim gett ut 60 böcker. Kimselius debutbok, Tillbaka till Pompeji, har översatts till många språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island 2009. "Kim Kimselius gör ingen läsare besviken... Man kan inte lägga den ifrån sig." Blekinge Läns Tidning, Hanna Josefsson. "Realistisk fantasy - eller fantastisk realism?" Kvällspostens reporter Bengt Eriksson fascineras av Kims tidsresor för ungdomar i alla åldrar." "...Griper tag i läsaren, som inte kan låta bli att bry sig om personerna och om hur de ska klara sig... Svarta Döden är den bästa av de sex böckerna om Theo och Ramona." BTJ, lektör Thomas Storn. "Det märks att Kimselius gjort en omfattande research inför den här boken vilket gör att miljöer och händelser känns obehagligt trovärdiga. Språket flyter fint och spänningen hålls på topp genom boken. Liksom tidigare böcker av Kimselius kommer säkert också denna bok att lånas ut flitigt." Biblioteket i Focus, Bibliotekarie Ulrika Thorbjörnsson. Utdrag ur Svarta Döden: "Titta, Ramona!" sa Theo och sträckte ut sina handleder framför henne. Ramona såg ned på de smutsiga, blodiga händerna och anade först inte vad det var Theo ville visa henne. Sedan såg hon det de små, röda loppbetten! "Åh nej! Theo!" utbrast hon förskräckt, för även hon insåg vad det innebar. "Jag har haft en fruktansvärd huvudvärk ända sedan jag vaknade på likhögen inne i staden. Jag trodde det berodde på slaget jag hade fått i nacken. Men... men tydligen är jag smittad", sa Theo och spärrade upp ögonen, samtidigt som han drog ett häftigt andetag när han insåg vad som skulle hända honom. I sitt inre såg han alla de döda han vaknat bland, alla blåsvarta tungor som stack ut, alla blåsvarta kroppsdelar, de stora, variga bölderna, stanken... Han skulle komma att hamna i en omärkt grav, tillsammans med hundratals andra. Han skulle... Theo ville inte tänka tanken till slut. Han svalde ljudligt. "Vad är det?" undrade Minette som såg Theo och Ramonas förskräckta miner och förstod att det inte enbart berodde på det hemska som utspelades framför dem. Theo visade henne loppbetten. "Åh, sådana där har jag massor", sa Minette och drog upp klänningsärmarna och visade henne. Båda hennes armar var fulla av röda loppbett. "Minette!" flämtade Ramona. Men Minette bara skrattade ett ihåligt glädjelöst skratt. "Alla har loppbett, det går inte att undvika, loppbett har jag haft hela livet. Du ska se att du också har loppbett", sa Minette. Ramona vågade inte se efter. Om hon inte hade sett några bett kunde hon inbilla sig att hon inte blivit biten, att hon inte fått smittan, att hon inte skulle d... Då mindes hon att det hade kliat på ryggen under natten. Det hade varit så enkelt att lyfta upp t-shirten och be Theo eller Minette att se efter om där fanns några loppbett. Men så länge hon inte visste, då kunde hon fly från det faktum att även hon skulle bli levande bränd eller begravd i en massgrav. Men först efter att ha upplevt pestens fasansfulla plågor. "Vad gör vi nu?" sa hon, utan att säga något om sina farhågor om att även hon var biten. "Det bästa är om du ger dig iväg ensam", sa Theo. "Så att vi inte smittar dig!" "Theo!..." utbrast Ramona. Han visste att hon aldrig skulle lämna honom, men han ville inte att hon skulle dö för hans skull, så han var påstridig. "För en gångs skull kan du väl lyssna på mig och göra som jag säger", sa han med myndig röst. Ramona såg förvånat på honom. Han hade aldrig låtit så arg och bestämd mot henne tidigare. Hon förstod att han aldrig skulle ge sig ifråga om ifall hon skulle stanna eller ge sig av. Hon var tvungen att få visshet. Hon drog t-shirten över huvudet, vände ryggen åt Theo och sa: "Vad ser du?" Inte ett ljud hördes, varken från Theo eller Minette. Ramona drog ned t-shirten igen och vände sig mot dem igen. "Nå?" envisades hon. Theo nickade och Minette såg sorgset på henne. De behövde inte säga något. Ramona förstod ändå. Det som hade kliat under natten var loppor som hade kalasat på henne. Även hon hade smittan i blodet. Även hon skulle dö.