Maj-Britt Nilsson

Det osynliga traumat - om läkande samtal : om känslomässig brist och dess konsekvenser. Om läkning och hur man gör i praktiken

Under tjugofem år som privatpraktiserande psykoterapeut i Stockholm har jag arbetat med patienter som lider av svåra känslomässiga bristtillstånd. I nära samarbete får jag varje dag och timme delta i ett kontinuerligt lärande och värdefull kunskap har kommit mig till del under åren. Jag tror mig förstå att min kunskap och arbetssätt som psykoterapeut inte är allmängiltig. Flera av mina patienter har gått i andra terapier utan att ha fått hjälp med eller förståelse för sin tidiga problematik. En mer intellektuell psykoterapiansats har betonats i dessa terapier. Denna bok handlar om långvarig psykoterapi med svårt traumatiserade patienter som lider av djupa känslomässiga bristtillstånd och lever i outhärdlig existentiell ensamhet och isolering. Johan Beck-Friis talar i sina böcker om den "smärtsamma känslolösheten", anestesia dolorosa på latin, ett talande begrepp som speglar ett typiskt depressivt symtom. Det handlar om den plågsamma förnimmelsen att vara utan känslor och samtidigt uppleva smärtan av att vara inlåst i sig själv. Att vara utestängd från gemenskap med andra och samtidigt inte kunna bryta denna onda cirkel, ger plågsamma känslor av utanförskap.Ett tillstånd av tomhet som man måste fylla och kompensera. Det gör oändligt ont att inte kunna känna. Anestesia dolorosa innebär att vara medveten om omognaden men samtidigt oförmögen och förlamad att kunna göra något åt den. Den depressive känner sig också ensam ansvarig för sin svårighet. Självhatet och självbestraffningen blir istället följden. "Det osynliga traumat" är mitt arbetsnamn på dessa svåra bristtillstånd, denna djupfrysta problematik med sina bottenfrusna känslor. Det sanna självet ligger gömt under många lager av rädslor, rädslor som sträcker sig från en stilla oro ner till djup desperation, panik, skräck och fasa. Rädslor som handlar om att vara dålig och värdelös och leva med djupaste skam. Rädslor för att jag som terapeut inte heller ska förstå, inte heller kunna se det gömda självet, inte heller tycka om det. Att också jag ska nedvärdera och hata självet, också invadera, utnyttja och använda självet för egna behov, också vilja lämna det, också svika det och framför allt inte heller orka med det. Alla lager måste vi igenom och det tar tid, ofta mycket lång tid. Men i djupet lever det sanna självet instängt och nerfruset, det övervintrar i sitt skyddande hölje, i sin glaskupa, i sitt utanförskap av djupaste nöd och det har aldrig förlorat hoppet helt. Det spirande självet väntar och hoppas på att någon ska se och förstå. Ett ömtåligt hopp om att det ska vara möjligt att få gå tillbaka och åter påbörja den process som avbrutits. Jag tänker på att de människor som kommit in genom min mottagningsdörr och vågat stanna kvar är oerhört modiga. Dessa tappra som vill, kan och är redo att tillsammans med mig gå till botten med sina inre trauman. Som de så ofta sagt: "Jag hade inget val! Det handlade om liv eller död!" Denna inre livskraft som grep tag, berörde och väckte upp mina moderskänslor till ytan. Jag visste därmed att vårt arbete var möjligt och skulle ge resultat. Kraften hos patienten, denna starka motiverade inre livskraft kommer att tillsammans med min vitalitet att ta oss igenom dessa djupa svåra trauman och det krävande arbetet med dem. Många gånger har jag fått förtroendet att möta, följa och lära av patienten. Jag är oerhört tacksam. Boken handlar om erfarenheter och kunskap jag fått i nära samarbete med mina patienter, kunskaper som jag känner behov av att få förmedla. "Att lära av patienten" har varit min ledstjärna under många år. I början av 90-talet var jag med om en så omvälvande erfarenhet i mitt yrkesliv, att den för alltid förändrade mitt arbetssätt. Det handlar om ett forskningsprojekt om terapiseparation där jag mötte 25 patienter efter avslutad psykoterapi. Deras terapi- och separationserfarenheter, ibland närmast brutala erfarenheter, lärde mig vad som är centralt och viktigt i terapier och är därigenom den bästa psykoterapiutbildning jag någonsin genomgått. Dessa personligen genomlevda erfarenheter skulle tvinga mig att för alltid lämna en-personsperspektivet till förmån för två-personsperspektivet inom psykologifältet. Med andra ord från psykoanalytisk driftsteori till objektrelations- och andra relationsteorier. Erfarenheterna från forskningsstudien publicerades i boken "Den blomstertid nu kommer. Patientens separation från terapeuten" (2001). Om detta vill jag berätta. Men först skildrar jag "mina yrkeserfarenheter som ett liv i lärande" och gör därefter försök att åskådliggöra hur dessa kunskaper kan översättas i praktiskt läkande psykoterapeutiskt arbete för människor med tidiga anknytningsskador. Här använder jag Ingela Josefsons mångåriga forskning på området yrkeskunnande. Som professor i arbetslivskunskap och praktisk kunskap har hon myntat begreppen "påståendekunskap" och "förtrogenhetskunskap", teori och praktisk kunskap, som två aspekter av yrkeskunnande. När den teoretiska kunskapen fylls med praktisk...