Marie Lindeberg

Lyckans ironi

Den unga och naiva tonåringen åker till USA med stora förväntningar och drömmar. Hon träffar Patrick, som visar henne hur livet ska levas i äventyr efter äventyr. Samtidigt bryter han ner henne i en sakta nedåtgående, kränkande och förtryckande spiral. "Patrick böjde sig sakta ner och plockade upp ringen från gatan, och såg på mig med ögon som var glansiga och obekanta. Asfalten var ljummen under mina bara fötter. Det var vindstilla. Vi stirrade på varandra. Han med sina glansiga fiskögon, och jag med mina tårögda och röda. Plötsligt förändrades hans blick och stämningen var som i ett trollslag så tryckt att jag skulle kunna ta på den om jag ville eller försökte. Lika fort som Patrick slagit ner åtskilliga offer i det förflutna, satt jag nu fastnaglad mot plåten på buckliga pick-upen. Den var fotfarande varm av dagens gassande solsken. Han höll mig kring halsen och böjde bak sin ena arm i vad jag uppfattade vara slowmotion. Det stod i stark kontrast till allt annat som gått så fantastiskt fort. Slaget hängde i luften som ett ödesdigert och oroväckande stormoväder. Vi stod så där. Jag vet inte hur länge. Jag vet bara att skräcken tagit struptag på mig i dubbel bemärkelse och att jag knappt kunde andas. Tiden stod stilla och det kändes som om jag kunde se oss från ovan. Han släppte taget lika plötsligt som det hänt. Han mumlade något ohörbart och hoppade in i bilen igen, och körde helt sonika iväg. Jag stod som handfallen mitt i gatan, och hakan nuddade nästan mina tår. Sakta men säkert samlade jag ihop min värdighet och skred in i huset. Som i trans gick jag in i badrummet och ställde mig och stirrade på mig själv i spegeln. Jag såg stressens djupa fåror besudla det annars så unga ansiktet... Jag stirrade och stirrade, och undrade som i en dimma vad jag höll på med... Mina referensramar höll på att raderas och min värld med dem. Jag släpade mig till sängs, och grät mig till sömns."