Martin Luuk

Vinden krusar vattenytan

Jag vet inte om det är för att jag är på väg att bli gammal eller dement eller lätt hjärnskadad, eller alla dessa, men jag känner att jag har allt svårare att koncentrera mig på att läsa skönlitteratur. Ändå läser jag hela tiden, men det landar nästan aldrig rätt. För jag vill ha en litteratur som inte kräver något av mig, som sköljer hjärnan bara. En ordström att ta eller inte ta hänsyn till. Jag vill inte längre skriva attackerande blixtrande prosa, den hör ungdomen till. Jag vill mest bara pågå i bakgrunden. Jag vet att du har annat för dig, annat som pockar på din uppmärksamhet. Det gör mig inget om du tänker på det samtidigt. Det gör inget om du inte vet var du ska börja läsa, för du minns inte var du läste sist. Du kan läsa om. Eller bara fortsätta. Det rör mig inte. Det enda jag vill är att erbjuda dig ett flöde som du kan koppla in i; fokusera på eller bara låta strömma igenom dig. Det är allt. Jag vill vara till för dig. Och du ska kunna återanvända mig. När du vill, hur du vill. Jag är passiv prosa i din tjänst. Jag är en ordtapet i bakgrunden. Osynlig tills du kallar på mig. Jag är luften som du andas och minnena som sakta försvinner ner i ett hål. Festen är över, det är dags att komma ner nu.