Staffan Julén

Sonen

”Mitt inre hemland är Thuledistriktet på norra Grönland. Det är över fyrtio år sedan jag första gången kom dit för att göra en dokumentärfilm. Landet hade precis fått ett första begränsat självstyre, Hjemmestyret som det hette på danska. Jag var där med min syster. Vi skulle stannat där några veckor, men blev kvar i ett halvår som resulterade i ett livslångt kärleksförhållande till inughuit, människorna som bor i Nordgrönland och deras uråldriga kultur och sätt att leva i samspel med en grym natur. Jag fick också en ny blick på vårt grannland Danmarks kolonialism. Under de fyrtio år som gått har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har hamnat i bråk om Grönland med annars kloka och sansade danskar. Med en dåres envishet förnekar dansken allt som har med kolonialism att göra och hävdar att problemet är Grönlands otacksamma hållning till de enorma summor man pumpat in för att hålla Grönland under armarna. Att grönländare är som barn och inte kan klara sig själva. Men mest kanske Sonen ändå handlar om de eviga mänskliga frågorna om identitet, samhörighet och tillhörighet. Arbetet med denna bok började med den berättarröst jag skrev till min film Kärlek på svenska. Där berättade jag om mig själv och mina tillkortakommanden i olika kraschade förhållanden. Mina ord bildsattes av min mammas familjefilmer på 8 millimeter. En speakertext ledde mig in i glömda rum där bågar av minnen och avstånd mellan kontinenter och tid upplöstes. Jag hade kommit till en punkt då det var dags att skriva en bok.”