Tobias Barenthin Lindblad

Paradisön : graffiti i Östberga under fem decennier

På nyårsdagen 1985 kablade Aktuellt ut ett reportage till hela svenska folket: I Östberga i södra Stockholm målar några ungdomar väggarna med New York-inspirerat klotter . Målandet på betongväggarna i miljonprograms-stadsdelen Östberga skedde på nätterna utan tillstånd. När några av målarna åkte fast fick stadsdelens invånare via hyresavin rösta mot eller för att fler väggar skulle målas. Östberga, paradisön, blev ett experiment i gestaltad livsmiljö. De första målningarna fick sitta kvar i nästan tjugo år och influerade generationer av graffiti-intresserade både i och utanför stadsdelen. I boken Paradisön berättar graffitimålare från fem decennier om hur graffitin slog rot, växte och utvecklas i Östberga. Och inte bara där. Trots stadsdelens ö-lika läge spreds nyheten i tidningar och tv. Unga från hela Stockholm besökte Östberga för att se målningarna på riktigt. "Det är Östbergas kreativa ungdom som har placerat området på kartan. Utan de anslående graffitikonstverken skulle ännu färre hitta dit", skrev DN 1985. Generation efter generation unga Östbergabor tog målningarna till sitt hjärta och blev ett första möte med en identifierbar estetik. Det var konst av unga för unga. För en del av graffitimålarna blev intresset en ingång till kreativa yrken. För andra en fritidshobby som fortgår långt upp i medelåldern. Samtidigt har den yngsta intervjuade generationen, född i slutet av 00-talet, knappt hunnit börja med sitt graffitiintresse på riktigt. Med tidigare opublicerade bilder och nytaget bildmaterial av stockholmsskildraren Per Englund är Paradise Island en spännande berättelse om hur unga gestaltar sin livsmiljö och om hur konst går i arv.