Att snara en fågel

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism. I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden. Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.