Den revolterande människan

Den revolterande människan skrevs i andra världskrigets efterdyningar, och 1900-talets katastrofer utgör den omedelbara bakgrunden till Albert Camus uppgörelse med de totalitära krafter som hade lett mänskligheten fram till avgrunden. Med avstamp i 1700-talets frihetsrörelser skriver Camus i denna stort anlagda studie en revoltens idéhistoria och ontologi. Boken utgör ett passionerat försök att förstå samtidens mest brännande problem och begreppsliggöra vad det innebär att göra motstånd. I långa tankebågar redogör Camus för hur revolt och revolution har teoretiserats av tänkare som Nietzsche, Hegel, Rousseau och Marx men också praktiserats av politiska omstörtare som Lenin och Hitler. Hans humanistiska stridsskrift omfattar inte minst hur revolten kommit till uttryck i litteraturen, hos författare som Rimbaud, de Sade, Dostojevskij och Emily Brontë. Alla revolutioner i modern tid, konstaterar Camus, har lett till ett stärkande av statsmakten och ofta till auktoritära diktaturer, de nya makthavarna har anammat liknande förtryckarmönster som de orättfärdiga auktoriteter de en gång bekämpade.  Denna efterlängtade nyöversättning av Nikanor Teratologen har försetts med ett initierat och personligt efterord av Jenny Maria Nilsson.