Den umbärliga

Ida Bäckmann har den svenska litteraturens sämsta rykte. Gustaf Fröding diktade att han köpte sin kärlek för pengar. Ida erbjöd sin och han tackade nej i åtta och ett halvt år. Under ett sista halvår vände det. Han satt inspärrad på Uppsala hospital och hon var den enda som kom ofta, ständigt, och hade med mat och vin, gott humör och idéer om bättre vård. Men när de började tala om giftermål fick hon portförbud av hans släkt och läkare. Efter hans död 1911 mötte hon Selma Lagerlöf, som uppmuntrade henne att skriva en bok om sig och skalden. Den ansågs för närgången och gjorde skandal och satte tvärt punkt för Ida Bäckmanns starka, lovande karriär som världsreporter med revir från den östafrikanska kusten, till oljefälten vid Kaspiska havet, till Yerbaodlingarna i Paraguay. I femtioårsåldern fick hon sadla om till torpare och hönsfarmare i Närke. Litteraturhistorien har alltid mätt människor efter betydelse och i den skalan är Ida Bäckmann liten inför två storheter. Att hon ställde sig på tå bredvid dem har väckt förakt, särskilt då hon saknade musa-kvaliteter som skönhet och gåtfullhet. Därför har historien gjort käringkarikatyr av henne och beskrivit en påflugen, ful, frigid och känslosam gaphals. Biografisk upprättelse är inte att vända på steken. Det räcker med att göra människan till huvudperson i hennes eget liv.