Exkludering, assimilering eller utrotning?

Hösten 1943 genomförde Socialstyrelsen rasbiologiska mätningar av mer än hundra svenskar som myndigheten ansåg var "tattare", däribland flera barn. Genom att mäta längden på näsor, armar och pannor ville myndigheten få fram ett objektivt sätt att avgöra vilka svenskar som borde kategoriseras på detta sätt. Målet var att skapa särskilda politiska åtgärder mot gruppen, som länge givits skulden för en rad sociala problem. De familjer som pekades ut som "tattare" anklagades för att leva på bidrag, vara kriminella och inte kunna ta hand om sina barn. Dessa rasistiska stereotyper hade också, ända sedan åtminstone 1800-talets slut, resulterat i en diskriminerande politik. Landsbygdens kommuner bötfällde invånare som hade kontakter med dem, präster ställde krav på omhändertaganden av deras barn, och svenska tjänstemän gjorde studiebesök i Norge för att studera de barnhem och läger där människor som det norska samhället kallade för "tatere" placerades. I Sverige fanns planer på liknande institutioner, och snart höjdes röster för en ännu mer långtgående politik. Kanske kunde man utplåna gruppen genom systematiska tvångssteriliseringar? Debatten om hur myndigheterna borde agera gick ofta under namnet "tattarfrågan", och det är den som undersöks i denna bok. Vilka aktörer skapade "tattarfrågan"? När uppstod den? Vilka politiska förslag och statliga utredningar ledde den till? Målet med boken är ytterst att bidra med kunskap om hur vår egen tids rasism och sociala ojämlikheter har uppstått. Martin Ericsson är född 1982. Detta är hans doktorsavhandling i historia vid Lunds universitet.