Flickor och institutioner

»Nu har vi svaret på frågan Varför finns den officiella kulturen? (med alla sina institutioner, statsbidrag, fiktiva rapporter, Sankt Georgsband som flätas in i varje projekt, fobier och meningslösheter): för att vi skulle få en text som beskriver systemet ur den mest maktlösa beståndsdelens perspektiv.« Maria Kuvsjinova »Som nyanställd på en statlig institution såg jag först bara flickor. De kallade sig själva för det -- vi flickor -- med ett ömsom frågande, ömsom utropande tonfall, beroende på vilken sorts katastrof som utspelade sig för tillfället. Katastrofer -- det förstod jag med en gång -- var ett ofrånkomligt inslag i vår instabila vardagskosmogoni som kämpade för att slå rot i den ordinarie dagordningen.« Daria SerenkoDaria Serenko, född 1993 i Chabarovsk, författare och aktivist. KRITIKERRÖSTER»... att boken är så svår att genrebestämma säger också något om dess uppfriskande originalitet... Även om boken på sitt sätt är solidarisk med flickorna är den ingen idealiserad skildring av kvinnligt motstånd mot en manligt kodad och institutionaliserad makt. Flickorna är strukturens förlorare, men de är också med om att konservera den. Ändå är det som om Daria Serenko inte vill ge upp hoppet om ett uppvaknande: Flickorna väntar på en signal. De kommer att bli kallade och det ljudet kommer bara flickorna att höra. Det liknar det svaga tjut som uppstår när alla datorer och lampor stängs av, och det tjutet har också ett långt eko.« Sten Wistrand, Kulturdelen»Berättaren iakttar de andra kvinnorna med en litterärt effektiv blandning av främlingskap och total identifikation. Ibland är de andra så främmande att de kunde vara maskiner fyllda av kablar från midjan och nedåt, ibland är symbiosen så total att berättarrösten övergår till vi-form: Vi flickor låtsas att vi inte förstår oss på politik.« Håkan Lindgren, Svenska Dagbladet