Hur många gånger kan en historia dö

Hur kan minnen gestaltas, eller förtigas, offentligt? Hur kan vi leva vidare om inte varje förföljd och dödad människa blir inskriven i någons minne och i en kollektiv hågkomst? Hur verkar oberättade historier och minnen i oss genom flera generationer? Det är några av de frågor som följt poeten Helga Krook alltsedan arbetet med en avhandling i litterär gestaltning från 2015 med minnet i centrum. Författaren har nu sammanställt en samling essäer från 2010-talet som är fristående från varandra men på skilda sätt berör frågor om minne, tystnad och berättande, i synnerhet mot bakgrund av nazismens brott under andra världskriget. Det kan handla om olika sorters arkiv och om hur vissa arkiv, såväl i verkligheten som i fiktionen, kan bjuda motstånd mot glömska och terror. Det kan handla om en judisk begravningsplats som inte går att hitta. Om en drömd poet som blir vägvisare i ett övergivet katakombsystem. Om hur bilden av den man frånkänt allt människovärde konstrueras i nazistiska propagandafilmer och hur ansiktet talar. Om en snett placerad blå glasvägg mitt i Berlin. Minnets rörelser fortsätter in i nuet, skriver författaren i sitt förord, in i en samtid där antidemokratiska och rasistiska ideologier åter vinner mark. Att minnas och berätta är akut, både i dag och för framtiden. Samtidigt med dessa essäer utger Bokförlaget Korpen Helga Krooks sviter: Flod Blad Klänningar. Helga Krook är poet och översättare. Hon debuterade med diktsamlingen Bildvägg 1997 och utgav senast en box med böcker av fem fiktiva författare, Minnesrörelser 2015. Hon undervisar i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet