Kynnefjällsbor

En dag när Första världskriget just var till ända, rullade en fullastad hästskjuts över Uddevallas kullerstensgator. Familjen Olander hade fått nog av livet i staden där de hade bott några år. Kristidens svält och sjukdomar hade tärt hårt på dem, och de hade tröttnat på gasspisen i kasernen på I17. Den spred inte alls samma värme som vedspisarna hemma i stugorna i Krokstad, och de längtade hem till gemenskapen med "fjällkatterna". När en liten gård vid foten av Kynnefjäll blev till salu såg de det som en möjlighet som inte fick försittas. De valde att flytta mot strömmen - från staden och till landet. Genom flickan Greta, det yngsta barnet på flyttlasset, får vi följa familjen Olanders öden på deras lilla gård. Det var ett liv som byggde på självhushållning och utbyte av varor och tjänster. Trakten var fattig, tiden hade stått stilla i århundraden och den stränga schartauanska kyrkan hade ett fast grepp om varje invånare. Den nya tiden hade ännu inte nått Bohusläns inland. Att grannar och sockenbor hjälptes åt var en förutsättning för överlevnad. Samarbetet omfattade allt från att ta hand om gamla, sjuka och orkeslösa till att inkvartera skolan, tvätta, ysta, tröska, bygga hus och bistå vid begravningar och barnafödslar.