Ljuden från kosmos

Ingen ställer frågorna på samma självklara sätt som Peter Nilson: Hur länge har det funnits varelser med öron att höra med? Var i evolutionens långa historia blev ljud en del av verkligheten? Och var börjar ljuden bli musik? De här frågorna bildar utgångspunkten för den essä som Peter Nilson just hade färdigställt innan han blev sjuk och avled 1998. "Ljuden från kosmos" var avsedd att bilda stommen i en ny samling essäer, hans första sedan den mycket uppskattade trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar. Det var inte första gången som Peter Nilson skrev om musik. På flera ställen i romanerna, och framför allt i det stora rymdeposet Projekt Nyaga, väver han in skildringar av musik och musiker i den stora Berättelsen. "Peter Nilson anar att musiken är ett naturfenomen", skriver Bengt Emil Johnson i sin inledning till boken. Han har kompletterat den nya essän med några av de viktigaste berättelserna om musik och musiker ur tidigare böcker av Peter Nilson. På så sätt har "Ljuden från kosmos" blivit en hyllning till den man som på ett i vår litteratur helt säreget sätt lyckades förena vetenskaplig reflexion med den skapande fantasins allmakt.