När kroppen lämnar land : om moai och folkmordet på Rapa Nui

”Påskön”, eller Rapa Nui som ön egentligen heter, är omgärdad av europeisk mytbildning. Från mer eller mindre trovärdiga källor berättas det om hur forntidens klaner tävlade om att resa störst moai, stenstaty, till sin ledares ära. En fåfängans kamp under vilken öns naturresurser urholkades, vilket ledde till folkets hungersnöd. Frågan ställs om detta är en trovärdig historiebild? Vidare förtäljs att nöden utmynnat i ett brutalt inbördeskrig under slutet av 1600-talet, där stenstatyerna störtades från sina fundament. Sanningen är att när de första européerna landstiger ön 1722 möter de vare sig svält, konflikter eller någon nedvält stenstaty. Först i samband med kapten Cooks besök, femtiotvå år senare, rapporteras det om hungersnöd och fallna stenstoder. Så, om ett tidigare inbördeskrig aldrig utspelats, vad orsakade då nöden? När kroppen lämnar land guidar läsaren genom Rapa Nuis omvälvande historia. Har öns krönikeskrivning begränsats på grund av dess mystifiering? Ivan Dahlstrand Kamiyasu hävdar det; Rapa Nui var en ö befolkad av insiktsfulla öbor, som under besök av vår västerländska civilisation förlorade sin tro och förintades i armod. I När kroppen lämnar land får läsaren följa öns befolkning, från sin polynesiska kolonisation till sitt ödesdigra möte med den moderna kolonialismen. En resa vars röda tråd slingrar genom tolkningen av moai, fram till den avgörande frågan: Var de gubbar eller var de gummor?