Öarna som bar mig länge

Folke Dahlberg (1912-1966), för många huvudsakligen känd som tecknare och landskapsskildrare, var först och främst lyriker. Hans dikter fanns att läsa i tidskrifter och kalendrar ända sedan 1935, och när Cartesiansk dykare äntligen kom ut 1948 var det dikterna, inte minst den långa diktcykeln »Strandtröskel«, som dominerade, även om prosan tog större utrymme i anspråk. Sedan följde en rad diktsamlingar: Den berusade båten 1950, Lustvandrare utan trädgård 1953, Roende 1956, Segel 1959, Sjöförklaring 1962 och Havet slutet 1966. Ett mindre dikturval, Vattenår, gavs ut 1963. Folke Dahlberg hade sin förankring i landskapet kring norra Vättern, som var hans hemvist och främsta inspirationskälla. Hans litterära debut blev av olika skäl mycket försenad. Det bidrog till ett rykte om isolering och utanförskap som kan ha varit ett skäl till att han ofta hamnat vid sidan när epoker och strömningar i förra seklets litterära och konstnärliga historia sammanfattats. Som lyriker har Folke Dahlberg sin egen profil, inspirerad av den surrealistiskt färgade 1930-talsmodernismen men också av fyrtiotalslyrikens desillusionerade stämningar. Hans lyrik formar sig till en gestaltning av förluster och saknad, men den övertygar också ständigt om ordens makt över livsvillkoren, hur konsten och överlevnadskonsten blir synonyma begrepp. Öarna som bar mig länge är en generös urvalsvolym med dikter hämtade ur alla samlingarna. Den ger en ny möjlighet att bekanta sig med ett lyriskt författarskap som i konsekvens och särprägel saknar motstycke i den modernism som tog form i mitten av förra seklet. För urvalet svarar Jonas Modig, som också skrivit en utförlig inledande essä.