”Och är ej dikten den egentliga naturen?”

PER DANIEL AMADEUS ATTERBOM (1790–1855) var författare, kritiker, professor vid Uppsala universitet i teoretisk filosofi 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, från 1839 ledamot av Svenska Akademien. Föreliggande volym är ett personligt och levandegörande urval av Atterboms poesi, gjort av poeten Bengt Emil Johnson (1936–2010). »Per Daniel Amadeus Atterbom. Visst är det så att själva namnet klingar – eller snarare: stapplar – en aning löjligt, urmodigt? Vad associerar det till i dag, i ett så kallat allmänt medvetande? Jag antar till något gammalt, världsfrånvänt, gyllenblont – om det över huvud taget väcker några associationer. Atterbom, har det hävdats, är det stendödaste i vår litteratur. Också min Atterbomuppfattning var länge ungefär så torftig och schablonartad. Men en het sommar för några år sedan kom jag att läsa hans Sjukbetraktelser och upptäckte att där fanns något att hämta, kanske rentav något som jag hade 'nytta' av. Sedan har jag läst mer, och funnit mer. Jag har gjort det här urvalet av Atterbomdikter därför att jag tycker det vore bra om man kunde bidra till att fler själva avgjorde om denna dikt är levande eller död. Jag misstänker att Atterbom – så ytterligt tidstypisk romantiker han var – har flera tänkbara läsare här hos oss än han hade i sin samtid.« Ur Bengt Emil Johnsons inledning