Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna

Elisaveta Gräsbecks dikter skulle kunna beskrivas som vykort från olika hörn av verkligheten. Som en tanke i en bilkö på väg hem från jobbet. Som ett minne från i förrgår som värmer i bröstet. Eller en längtan efter ett annat liv, mitt i livet. Själva titeln Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna skvallrar väl om att det nog faktiskt fanns någon där. Om det som skildras är självupplevt eller inte saknar betydelse. För vi rycks med på ett sätt som om vi själva var där, med de tankarna och känslorna som Gräsbeck så väl sätter ord på. jag sprang bakom dig min lilla hand i din stora du passerade gå innan ljuset hunnit skifta till grönt jag tänkte att det var vi som styrde trafiken som ett musikstycke klev vi rakt ut i gatan bilarna skingrades för ett dramatiskt piano i våra steg