Ön

Genom bergen däruppe finns dammar vatten och ljung och skrevor med tallar och enar

En gammal havsbotten med utspridda vitsippor är snäckornas viloplats

Marken är vit av deras aska Så avslutar Annika Forsberg sin diktberättelse Ön. Raderna sätter punkt för ett verk där hon väver samman fragment från sin sjukhusvistelse med en skildring av sin lika magiska som mardrömslika själsliga tillflyktsort; en skärgårdsö som bjuder både lindring och fasa.