Paradoxmaskinen : kritik 1990-2020

 "Med sin utsökta analys och känsla för drama, lyckas ge de flesta konstkritiker smäll på fingrarna. Att skriva bra är en sak, att skriva med skäl och själ en annan." Expressen "Blandningen är ytligt sett spretig, men bildar ändå en helhet. Författaren vill något, inte bara underhålla, eller för den delen undervisa." Dagens Nyheter "Peter Englunds kritik en berikande läsning, ett smörgåsbord av lustfylld bildning och anekdotisk historievandring." Norrbottens Kuriren "Från den första till den sista texten finns den distinkt englundska stilen. Här finns en uppenbar förkärlek för tradering och travesti där ålderdomliga formuleringar ges nytt liv" Göteborgs-Posten "Peter Englund en högst kompetent kritiker: välskrivande, analytisk, och kunnig." Uppsala Nya tidning "Peter Englund är en lysande stilist och historiker" Opulens "Paradoxmaskinen är en glimrande samling texter, som torde få alla historiskt intresserade att omgående vilja stänga ute nuet för en vindlande resa genom det förflutnas skeenden och rum." BTJ Vissa skickliga författare är lika skickliga läsare. En sådan är Peter Englund, och den självklara konsekvensen har varit att kombinera de båda förmågorna i rollen som kritiker. I Paradoxmaskinen får du ett urval av Englunds främsta kritik från 1990 och framåt. Här passerar så olika personer som Caravaggio, Ulf Lundell och Donald Trump, så olika ämnen som holländska guldåldern, kalla kriget och lekens roll i kulturen, så olika frågor som USA:s invasion av Irak, bröstens historia och den moderna terrorismens natur. Här utlovas varje historieintresserad lika många som varierade lärdomar, men mer än så: här lär vi oss en hel del om vad historia är och kan vara, liksom vad som utmärker den goda kritiken. Slutligen kan boken också säga något om hur historieämnet och kritiken utvecklats under det trettioårsspann som Englunds texter omfattar. ”Han skriver med elegans och förmår att föra komplicerade resonemang med ett lättbegripligt språk.” Gefle Dagblad ”Peter Englund glänser i såväl saklighet som språk” Hufvudstadsbladet