Tappa ansiktet

Efter en hastig jobblunch slänger jag en rutinmässig blick i spegeln. Ler lite och stirrar förskräckt in i min egen spegelbild. Bara halva munnen flinar upp sig medan den andra sidan knappt rör sig. Från dagen jag får Bells pares, en halvsidig ansiktsförlamning, förändras allt. Det är inte bara ansiktet jag rent bildligt tappar utan även självförtroendet, aptiten, orken, ja kanske till och med förståndet, då jag märker hur nojig och folkskygg jag börjar bli. Jag tappar helt enkelt bort mig själv. Den här boken beskriver helt ofiltrerat mitt mående, från den första chocken, genom ångest och ovisshet och den kamp jag dagligen utkämpar med mig själv. Men här finns även hopp och en viss humoristisk självdistans. Läsarna får följa med mig in i min paresbubbla, som helt oväntat kommer att kollidera med den stora pandemikatastrofen.