Vart tog behaviorismen vägen?

Hur kan det komma sig att metoder byggda på den radikala behavioristen B F Skinners inlärningsteori uppfattas som nya, mjuka, positiva och interaktiva när de används för att uppfostra och träna hundar, men som förlegade, hårda, negativa och hierarkiska vid uppfostran och utbildning av barn? Med den frågan som utgångspunkt har Ingrid Bosseldal undersökt vad som händer med Skinners inlärningsteori när den migrerar från en uppfostrings- och utbildningskontext till en annan. Hon har lyssnat till en polishundstränare, analyserat läromedel och en tidskriftsdebatt om behavioristiska metoder i skolan, funderat över konsekvenserna av att se barn och vuxna, hundar och människor som huvudsakligen lika eller som huvudsakligen olika, spårat dolda behavioristiska tankegångar i svensk skolundervisning och deltagit i två utbildningar där Skinners inlärningsteori praktiseras: den ena av blivande hundinstruktörer, den andra av blivande föräldrautbildare. Hon har dessutom återvänt till B F Skinners egna texter. Vad var det egentligen han försökte säga, mannen som har liknats vid en grobian och anklagats för allt från råttpsykologi till fanatism och psykisk barnmisshandel? Resultatet är en avhandling i utbildningsvetenskap som i en essäistisk stil och med stöd av Michel Foucaults diskursteori, George Herbert Meads och Johan Asplunds socialpsykologi och Donna Haraways manifest om companion species, undersöker och utmanar diskurser om lärande relationer på radikalt behavioristisk grund.